Tro hopp o vårdcentral.
Jag var rädd. Tro mig jag var rädd.
Mamma hade slutligen ringt vårdcentralen för att få en tid hos halsdoktorn.
Sist jag var hos halsdoktorn höll jag på o kräkas eftersom att dom skulle stoppa ner nån jävla pinne i halsen och skära sönder allt med pinnen för att sen skicka till labbet o se vad felet var.
Den här gången slapp jag.
Den här gången var doktorn snäll. Hon hade krulligt hår o hette nåt så snällt som AnnaMaria.
Nämen ärligt, man hör ju att hon e snäll.
Hon bad mig sitta på britsen (som är något jag aldrig tyckt om, svaret kommer senare i inlägget) och öppna munnen, sträcka ut tungan och säga "AAAAAAAAAA".
Jag säger "Aaaaaa"
Snälldoktorn säger "Oj då.."
Att en doktor säger "Oj då" brukar sällan betyda något bra, men den här gången gjorde det de.
Det faktum att jag inte kunde svälja för att jag var så svullen ledde till att jag slapp få en pinne nerstucken i halsen, det var en självklarhet att jag hade halsfluss. så nu äter jag penicilin igen, för det är typiskt mig.
Jag tackade doktorn för att hon inte dödade mig med en pinne o gick lycklig därifrån.
Snart kommer Erik få halsfluss. ":)"
Det här var andra gången jag fick penicilin utskrivet utan att det gjordes några tester!
jag måste vara antingen väldigt övertygande eller se väldigt hängig ut..
Det gör iaf att jag nu leder med 2-1 mot vårdcentralen i edsberg.
(Ja dom har en poäng för dendär sprutan elakdoktorn stack i mig)
Varför ville Jag inte ligga på britsen?!
Sanningen är den att jag sedan jag var liten alltid varit rädd för att pappret ska gå sönder o att doktorn ska tycka att jag är tjock. Fånigt? Ja, fruktansvärt. Det var inte förrän för ett halvår sedan när jag skulle göra ett ultraljud som jag la mig på britsen utan rädslan att pappret skulle gå sönder. Doktorn påstod nämnligen att dom skulle byta papper sen.
jag kom till insikt med att pappret gick sönder på grund av att det var papper mot mjukt underlag och inte på grund av min vikt..
Mamma var så lustig och frågade doktorn om det legat gravida kvinnor på britsen innan mig, hon sa att hon inte ville att jag skulle bli smittad av någons graviditet. Löwenströmskas torraste läkare fattade inte att hon skämtade utan förklarade ännu en gång att dom bytte papprena mellan varje patient.
(Nej, ärligt?!)
Vi skrattade så vi grät.
Mamma hade slutligen ringt vårdcentralen för att få en tid hos halsdoktorn.
Sist jag var hos halsdoktorn höll jag på o kräkas eftersom att dom skulle stoppa ner nån jävla pinne i halsen och skära sönder allt med pinnen för att sen skicka till labbet o se vad felet var.
Den här gången slapp jag.
Den här gången var doktorn snäll. Hon hade krulligt hår o hette nåt så snällt som AnnaMaria.
Nämen ärligt, man hör ju att hon e snäll.
Hon bad mig sitta på britsen (som är något jag aldrig tyckt om, svaret kommer senare i inlägget) och öppna munnen, sträcka ut tungan och säga "AAAAAAAAAA".
Jag säger "Aaaaaa"
Snälldoktorn säger "Oj då.."
Att en doktor säger "Oj då" brukar sällan betyda något bra, men den här gången gjorde det de.
Det faktum att jag inte kunde svälja för att jag var så svullen ledde till att jag slapp få en pinne nerstucken i halsen, det var en självklarhet att jag hade halsfluss. så nu äter jag penicilin igen, för det är typiskt mig.
Jag tackade doktorn för att hon inte dödade mig med en pinne o gick lycklig därifrån.
Snart kommer Erik få halsfluss. ":)"
Det här var andra gången jag fick penicilin utskrivet utan att det gjordes några tester!
jag måste vara antingen väldigt övertygande eller se väldigt hängig ut..
Det gör iaf att jag nu leder med 2-1 mot vårdcentralen i edsberg.
(Ja dom har en poäng för dendär sprutan elakdoktorn stack i mig)
Varför ville Jag inte ligga på britsen?!
Sanningen är den att jag sedan jag var liten alltid varit rädd för att pappret ska gå sönder o att doktorn ska tycka att jag är tjock. Fånigt? Ja, fruktansvärt. Det var inte förrän för ett halvår sedan när jag skulle göra ett ultraljud som jag la mig på britsen utan rädslan att pappret skulle gå sönder. Doktorn påstod nämnligen att dom skulle byta papper sen.
jag kom till insikt med att pappret gick sönder på grund av att det var papper mot mjukt underlag och inte på grund av min vikt..
Mamma var så lustig och frågade doktorn om det legat gravida kvinnor på britsen innan mig, hon sa att hon inte ville att jag skulle bli smittad av någons graviditet. Löwenströmskas torraste läkare fattade inte att hon skämtade utan förklarade ännu en gång att dom bytte papprena mellan varje patient.
(Nej, ärligt?!)
Vi skrattade så vi grät.
Rotfrukter.
Men skitkul.
Helt ärligt. Igår kände jag mig som en grönsak. Ont i halsen o kände mig fullständigt sladdrig.
Inatt blev jag en kokt grönsak. Feber o inge sova alls... mitt huvud höll på att totalt gå i bitar!
Känns som om jag ätit drygt en halv karta magnecyl koffein idag, detta gjorde mig mycket lustig.
Erik o Jag begav oss till Sollentuna Sjukhus nån gång mitt på dagen. Jag dog.
Sen åt vi pannkakor. Sen dog jag.
Magnecyl-död-magneceyl-död osv.
Mitt i hela jävla skiten så ska man sitta på en jävla SL buss, och vi vet ju alla hur SL fungerar - inte alls.
Det var ingen större skillnad idag mot nån annan dag. Bussen va svinvarm, ingen AC, bara sol o varmt!
Jag har feber, ont i halsen o har vid det här laget dessutom fått förjävla ont i nacken.
Jag känner inte för att sitta i en jävla bastu.
Och nu. Nu kommer 627'an! 627'an hade en sån jävla clever busschafför idag!
Han var inte gammal nog för o köra lådbil och visade prov på mycket hög kompetens inom sitt yrke,
genom att göra en för snäv sväng o då krocka in i stillastående jävla 520!!!!!#½§§11111!!!!111!!!! VA I HELVETE!!!!!!!!
STILLASTÅENDE! BRA JOBBAT J*VLA SNORUNGE!
"EEeeh Vi har en liten problääm här i den bussen. 627 har krockat i mitt spegel..."
Jag höll på o dö. Vi höll på o förgås i bussen o dessutom smälte min o eriks ben n' jerrys-glass :( !!!!
Efter en stund när våran busschaförska sprungit ut till dom andra busschafförerna o bett dom flytta sig, svurit åt "dom jävla nybörjarna" o nästan krockat med inkommande 527 så kom vi tillslut iväg.
Gott folk, vi kom hem. Vi lever, trots SL's jävla fasoner!
Sämst är att jag har fått millimeterstora feberblåsor över hela kroppen.
Jag känner mig som en gammal tant.
Puss o hej skjut en tjej!
Och glöm inte visa respekt för grönsaker.
Helt ärligt. Igår kände jag mig som en grönsak. Ont i halsen o kände mig fullständigt sladdrig.
Inatt blev jag en kokt grönsak. Feber o inge sova alls... mitt huvud höll på att totalt gå i bitar!
Känns som om jag ätit drygt en halv karta magnecyl koffein idag, detta gjorde mig mycket lustig.
Erik o Jag begav oss till Sollentuna Sjukhus nån gång mitt på dagen. Jag dog.
Sen åt vi pannkakor. Sen dog jag.
Magnecyl-död-magneceyl-död osv.
Mitt i hela jävla skiten så ska man sitta på en jävla SL buss, och vi vet ju alla hur SL fungerar - inte alls.
Det var ingen större skillnad idag mot nån annan dag. Bussen va svinvarm, ingen AC, bara sol o varmt!
Jag har feber, ont i halsen o har vid det här laget dessutom fått förjävla ont i nacken.
Jag känner inte för att sitta i en jävla bastu.
Och nu. Nu kommer 627'an! 627'an hade en sån jävla clever busschafför idag!
Han var inte gammal nog för o köra lådbil och visade prov på mycket hög kompetens inom sitt yrke,
genom att göra en för snäv sväng o då krocka in i stillastående jävla 520!!!!!#½§§11111!!!!111!!!! VA I HELVETE!!!!!!!!
STILLASTÅENDE! BRA JOBBAT J*VLA SNORUNGE!
"EEeeh Vi har en liten problääm här i den bussen. 627 har krockat i mitt spegel..."
Jag höll på o dö. Vi höll på o förgås i bussen o dessutom smälte min o eriks ben n' jerrys-glass :( !!!!
Efter en stund när våran busschaförska sprungit ut till dom andra busschafförerna o bett dom flytta sig, svurit åt "dom jävla nybörjarna" o nästan krockat med inkommande 527 så kom vi tillslut iväg.
Gott folk, vi kom hem. Vi lever, trots SL's jävla fasoner!
Sämst är att jag har fått millimeterstora feberblåsor över hela kroppen.
Jag känner mig som en gammal tant.
Puss o hej skjut en tjej!
Och glöm inte visa respekt för grönsaker.
Sprut slut
Förövrigt så tog jag spruta mot Livmoderhalscancer innan jag drog till öland. (som man kan läsa om i tidigare inlägg då jag var på vårdcentralen)
Det gjorde så jävla ont så jag nästan grät o tyckte att de va bättre att få lite cancer än o få en nål inkörd genom halva armen! Sen kunde jag inte röra mig. Nu är jag för första gången i mitt nästan artonåriga liv lite rädd för sprutor. Jävla distriktsköterska! Jag vill att nån snäll ska sticka mig :(
Det gjorde så jävla ont så jag nästan grät o tyckte att de va bättre att få lite cancer än o få en nål inkörd genom halva armen! Sen kunde jag inte röra mig. Nu är jag för första gången i mitt nästan artonåriga liv lite rädd för sprutor. Jävla distriktsköterska! Jag vill att nån snäll ska sticka mig :(
Sol vind o vatten.
hahaha, jag råkade skriva hormail när jag skulle logga in. lättroad, yes!
OKEJ GOTT FOLK.
Två veckor på Öland har gått, dagarna har varit både mer o mindre dramatiska.
Första veckan var helt klarblått, hela tiden, dygnet runt. Vi kom till stranden vid halv 12 o gick vid 19.
Det var nästan aldrig rätt tid att gå hem!
MEN. Självklart kan det inte vara allt för perfekt.
Om jag minns rätt så var det andra dagen (eller möjligtvis tredje) då lille melvin, 5 år, plötsligt försvann.
Ni som varit på Böda sands strand vet att det finns en del yta att leta på.. ett par mil. och tro mig, vi letade!
Människor sprang runt, lyfte på grenar, stenar, hundar, tjocka mammor o pappor, filtar o sandkorn för att förhoppningsvis hitta lille melvin som antingen hade bruna badbyxor med gröna blommor eller gröna badbyxor med bruna blommor, beroende på vem man frågade.
När Melvin varit borta i 20 minuter (vilket antagligen var dom längsta 20 minutrarna i hela hans mamma o pappas liv) så startades en skallgångskedja. Det var bråttom eftersom Melvin, förutom att han va liten o försvunnen även var diabetiker. Många människor (inte alla!) men väldigt många människor ställde upp sig på ett led o vår vän Herr Olsson från Nässjöpolisen som råkade finnas på plats organiserade en linje som var rak, åtminstone en liten stund. Det ropades o letades i ungefär tio minuter. Fler semestrande poliser, räddningsmän, läkare o andra som ska hitta folk hade anlänt. Det blev ett jävla liv, alla ville bestämma, alla längtade visst tillbaka till jobbet.
Tillslut tog en annan vän till min familj till orda.
"KAN INTE ALLA FÖRBASKADE RÄDDNINGSTJÄNSTEMÄN O POLISER O ALLT VAD NI ÄR BARA UNDERORDNA SIG VARANDRA O HÅLLA KÄFTEN!!" Det bästa som sas, tillsammans med PolisOlssons kommentar till en kille under skallgången.
"Det går inte att gå här.."
"JODU DET GÖR DET, MEN DET GÖR FÖRBASKAT ONT!"
Ropa leta jaga, ropa leta jaga.
Slutligen, när vi precis skulle genomsöka varenda husvagn på campingen så ropar någon "DOM HAR HITTAT HONOM!"
Alla apploderade o var lyckliga. Till och med Melvin, för han hade gått längs med strandkanten i en halvtimme o plockat snäckor, dessutom hade han fått en glass av nån gubbe.. Fridens liljor.
Vecka två regnade det, inte exakt hela tiden, men bra nära.
Vi har införskaffat fler dvdfilmer än under hela min livstid och jag skojar inte när jag säger att jag ätit minst 3 kg godis..
Det har cyklats o myst's konstant i vecka två. Inget dramatiskt hände, det kom en liten sån pyttegroda hoppandes utanför vårat hus, men det var väl typ den action'en.
I bilen påväg från Lötorp.
"Undra om nån kommer bajsa på vårat fönster.."
"Va? Vadådå?"
"Nej, jag bara undrade." - William (The Lillebror of Jewlia), nästan 12.
"Det sorgligaste är att några av dom måste avlida (paus) -v (paus) -s." (den var till Erik.
Jag är mycket vackrare i solsken.
Tack o hej
OKEJ GOTT FOLK.
Två veckor på Öland har gått, dagarna har varit både mer o mindre dramatiska.
Första veckan var helt klarblått, hela tiden, dygnet runt. Vi kom till stranden vid halv 12 o gick vid 19.
Det var nästan aldrig rätt tid att gå hem!
MEN. Självklart kan det inte vara allt för perfekt.
Om jag minns rätt så var det andra dagen (eller möjligtvis tredje) då lille melvin, 5 år, plötsligt försvann.
Ni som varit på Böda sands strand vet att det finns en del yta att leta på.. ett par mil. och tro mig, vi letade!
Människor sprang runt, lyfte på grenar, stenar, hundar, tjocka mammor o pappor, filtar o sandkorn för att förhoppningsvis hitta lille melvin som antingen hade bruna badbyxor med gröna blommor eller gröna badbyxor med bruna blommor, beroende på vem man frågade.
När Melvin varit borta i 20 minuter (vilket antagligen var dom längsta 20 minutrarna i hela hans mamma o pappas liv) så startades en skallgångskedja. Det var bråttom eftersom Melvin, förutom att han va liten o försvunnen även var diabetiker. Många människor (inte alla!) men väldigt många människor ställde upp sig på ett led o vår vän Herr Olsson från Nässjöpolisen som råkade finnas på plats organiserade en linje som var rak, åtminstone en liten stund. Det ropades o letades i ungefär tio minuter. Fler semestrande poliser, räddningsmän, läkare o andra som ska hitta folk hade anlänt. Det blev ett jävla liv, alla ville bestämma, alla längtade visst tillbaka till jobbet.
Tillslut tog en annan vän till min familj till orda.
"KAN INTE ALLA FÖRBASKADE RÄDDNINGSTJÄNSTEMÄN O POLISER O ALLT VAD NI ÄR BARA UNDERORDNA SIG VARANDRA O HÅLLA KÄFTEN!!" Det bästa som sas, tillsammans med PolisOlssons kommentar till en kille under skallgången.
"Det går inte att gå här.."
"JODU DET GÖR DET, MEN DET GÖR FÖRBASKAT ONT!"
Ropa leta jaga, ropa leta jaga.
Slutligen, när vi precis skulle genomsöka varenda husvagn på campingen så ropar någon "DOM HAR HITTAT HONOM!"
Alla apploderade o var lyckliga. Till och med Melvin, för han hade gått längs med strandkanten i en halvtimme o plockat snäckor, dessutom hade han fått en glass av nån gubbe.. Fridens liljor.
Vecka två regnade det, inte exakt hela tiden, men bra nära.
Vi har införskaffat fler dvdfilmer än under hela min livstid och jag skojar inte när jag säger att jag ätit minst 3 kg godis..
Det har cyklats o myst's konstant i vecka två. Inget dramatiskt hände, det kom en liten sån pyttegroda hoppandes utanför vårat hus, men det var väl typ den action'en.
I bilen påväg från Lötorp.
"Undra om nån kommer bajsa på vårat fönster.."
"Va? Vadådå?"
"Nej, jag bara undrade." - William (The Lillebror of Jewlia), nästan 12.
"Det sorgligaste är att några av dom måste avlida (paus) -v (paus) -s." (den var till Erik.
Jag är mycket vackrare i solsken.
Tack o hej
