the hardest part of holding on i letting it go.
Idag var näst sista dagen på dagis.
Eftersom de flesta går på jullov idag (väldigt få barn imorgon) så var jag tvungen att säga hejdå till många små änglar :(
Jag har en väldig förmåga att binda mig vid människor jag tycker om och dessa små barn ligger mig väldigt varmt om hjärtat!
Det var riktigt tufft att säga hej då till alla, även om jag nästan vet att jag en dag kommer hamna där igen.
Har haft en sån himla härlig tid med roliga små kultingar och mina otroliga kollegor.
Från början var vi bara tre personal och ett gäng barn mellan 1 och 5 år.
Jag och Madde jobbade arslet av oss för att få allt att fungera och vi fann varandra på ett väldigt härligt sätt.
Många timmar har vi pratat om allt mellan himmel och jord!
Vartefter trillade både barn och personal in.
Prinsen började och blev en storfavorit bland killarna! Dom älskar honom!
Några veckor senare började Agneta med ny härlig energi och ett högt tempo, Precis vad vi behövde!!
Inskolning på inskolning checkades av och lokalerna fylldes av härliga små ungar <3
För några veckor sedan kom Ullis (äntligen!) tillbaka till hönsgården efter alldeles för lång tid på "villovägar" ;)
Jag har bundit mig. Ja Gud, jag har verkligen bundit mig vid alla dessa barn!
Det gjorde så fruktansvärt ont i mitt hjärta att säga hejdå till alla knoddar som jag sett utvecklas på alla möjliga sätt under den till synes korta tiden jag varit där.
Allt från att lära sig att gå till att få på sig skorna själv och slänga saker i papperskorgen och inte på golvet. (WIN!)
Jag har fått se dom växa, både på längden och socialt.
Jag kan nu byta blöjor i ett rasande tempo och klä tre barn samtidigt ;D
Nu är jag så sjukt glad att jag, trots att jag tvivlade på att jag skulle orka, tackade ja till tjänsten och pallrade mig iväg i mörkaste morgonmörkret för att koka gröt till kladdiga ungar den där första dagen.
Jag har aldrig ångrat mig och kommer troligtvis bära med mig dessa barn och vuxna i hjärtat tills jag stupar.
Jo tack, jag grät några tårar när jag gick hem. Flera stycken faktiskt.
"Vantar inne!!"
"Ja, jag har plasthandskar inne."
" Jula Inte bajs på händerna!"
"Nej precis, jag har vantar på mig så jag inte ska få ditt bajs på händerna......"
"Kom så går vi och byter blöja!"
(sätter sig ner) "NEEEJ!"
"Va?! Kan du säga nej! :D"
"Här kommer H***, Här kommer H***, Här kommer H***!"
"Vet ni, ni får inte springa inne! Gå, gååå inne!"
"inte springa..."
(tittar finurligt på sin vän) "HOPPA! HOPPA INNE!!" *studs studs studs*
"Berätta för mamma vad vi åt idag"
"Checketbiss! Mamma, vi åt Checketbiss!"
Eftersom de flesta går på jullov idag (väldigt få barn imorgon) så var jag tvungen att säga hejdå till många små änglar :(
Jag har en väldig förmåga att binda mig vid människor jag tycker om och dessa små barn ligger mig väldigt varmt om hjärtat!
Det var riktigt tufft att säga hej då till alla, även om jag nästan vet att jag en dag kommer hamna där igen.
Har haft en sån himla härlig tid med roliga små kultingar och mina otroliga kollegor.
Från början var vi bara tre personal och ett gäng barn mellan 1 och 5 år.
Jag och Madde jobbade arslet av oss för att få allt att fungera och vi fann varandra på ett väldigt härligt sätt.
Många timmar har vi pratat om allt mellan himmel och jord!
Vartefter trillade både barn och personal in.
Prinsen började och blev en storfavorit bland killarna! Dom älskar honom!
Några veckor senare började Agneta med ny härlig energi och ett högt tempo, Precis vad vi behövde!!
Inskolning på inskolning checkades av och lokalerna fylldes av härliga små ungar <3
För några veckor sedan kom Ullis (äntligen!) tillbaka till hönsgården efter alldeles för lång tid på "villovägar" ;)
Jag har bundit mig. Ja Gud, jag har verkligen bundit mig vid alla dessa barn!
Det gjorde så fruktansvärt ont i mitt hjärta att säga hejdå till alla knoddar som jag sett utvecklas på alla möjliga sätt under den till synes korta tiden jag varit där.
Allt från att lära sig att gå till att få på sig skorna själv och slänga saker i papperskorgen och inte på golvet. (WIN!)
Jag har fått se dom växa, både på längden och socialt.
Jag kan nu byta blöjor i ett rasande tempo och klä tre barn samtidigt ;D
Nu är jag så sjukt glad att jag, trots att jag tvivlade på att jag skulle orka, tackade ja till tjänsten och pallrade mig iväg i mörkaste morgonmörkret för att koka gröt till kladdiga ungar den där första dagen.
Jag har aldrig ångrat mig och kommer troligtvis bära med mig dessa barn och vuxna i hjärtat tills jag stupar.
Jo tack, jag grät några tårar när jag gick hem. Flera stycken faktiskt.
"Vantar inne!!"
"Ja, jag har plasthandskar inne."
" Jula Inte bajs på händerna!"
"Nej precis, jag har vantar på mig så jag inte ska få ditt bajs på händerna......"
"Kom så går vi och byter blöja!"
(sätter sig ner) "NEEEJ!"
"Va?! Kan du säga nej! :D"
"Här kommer H***, Här kommer H***, Här kommer H***!"
"Vet ni, ni får inte springa inne! Gå, gååå inne!"
"inte springa..."
(tittar finurligt på sin vän) "HOPPA! HOPPA INNE!!" *studs studs studs*
"Berätta för mamma vad vi åt idag"
"Checketbiss! Mamma, vi åt Checketbiss!"
Kommentarer
Trackback
