Julia

Det är så typiskt.
Har jag väl belönats (eller slumpmässigt fått) sovmorgon så vaknar jag förstås av mig själv runt 8.
Jag som inte skulle vara i skolan förrän 12.15! skamligt må jag säga, jag hade kunnat bättre!

Fick ett litet ryck i morse och cyklade till skolan.. Det är inte särskilt långt, tre kilometer,
trots detta var jag tvungen att åka tidigt, eller jaa, åtminstone halv 12 eftersom jag 
"inte visste hur lång tid de skulle ta",
Nog har jag vuxit upp med en pappa som aldrig någonsin varit i tid men ändå,
man kan väl tycka att min hjärna åtminstone skulle kunna misstänkt att dedär 3 kilometrarna 
inte skulle ta 45 minuter. men jaja...
Jag insåg att det gick ungefär 3 minuter snabbare än att ta bussen. DIT.
HEM var en helt annan femma!
 Gick bra i början, raksträcka, lite uppförsbacke, lite mer uppförsbacke, låång halvbrant uppförsbacke..
Jag kände paniken sprida sig i kroppen.
"Jag kommer aldrig komma hem, jag kommer dö i en backe!"
Benen snurrade (som tur var) i takt med tramporna, och någon stans i mitt inte allt för stilla sinne fick jag en idé!
Jag tar den kortaste vägen hem! Gott folk! Genvägar är senvägar!
Svänger in mot den korta vägen, känner pulsen slå efter en lång, seg backe..
Så, vad uppenbarar sig framför mig o min citybike? Jo, nån jävla Mount Everest backe!
Och inte hade då den där backen bara dykt upp där senaste veckan, nej då,
den har varit där så länge jag kan minnas, vilket borde va iaf 10 år.
Någonstans hade jag ändå en förhoppning om att backen, liksom allt annat när man blir äldre, skulle ha minskat i size. fuck no. den tanken var bara o skrota. Jag cyklade, jag gjorde det! Jag cyklade upp för mount everest!
Aldrig någonsin har ettans växel kännts så tung. Aldrig någonsin har jag varit så lycklig över att min cykel är så lätt.

Det gick bra. Jag kom hem och däckade på trappen tillsammans med min katt som är det tjockaste i världen, kan inte minnas när jag såg henne resa sig senast. hon kanske e död.

Tack o hej de va allt för mig.